Den här semestern blev inte alls som jag tänkt mig, inte i närheten. Alla dagar jag skulle vara på torpet blev bara den där enda tisdagen. För jag blev sjuk, riktigt ligga inlagd på sjukhus-sjuk. Och jag har varit hemskt frustrerad över att kroppen inte vill samma sak som jag men ingenting kan jag göra åt det. En sak har jag insett iallafall och det är hur helt beroende man är av sin hälsa när man har så här fysiskt krävande projekt för sig. Jag kommer troligtvis snart bli helt frisk igen men tänk om jag inte blev det? Tänk om något skulle hända mig så att jag inte kunde fortsätta med torpet. Hemska tanke! De senaste veckorna har jag just inte kunnat göra annat än vara i torpet i mina tankar. Jag får inte sova där i kylan, inte göra något tungt arbete och inte andas in något olämpligt damm eller smuts. Nu ligger jag här alldeles passiv i en sjukhussäng och läser en Gård & torp inhandlad på Pressbyrån och inser att jag behöver vara mer rädd om min hälsa i framtiden. Så att jag håller länge till. För jag vill ju vara på torpet och påta i trädgården och sitta i gräset och dricka kaffe när jag är 90 också! Ett liv inomhus är ju inget liv jag önskar någon.
Så var rädda om er ni också kära läsare!
P.S Tidningen donerar jag till sjukhuset så att fler sjuklingar kan få lite tröst och byggnadsvården kanske nå lite nya grupper av människor.