Under korkeken

Det här är ju ingen psykologiblogg direkt. Inte i första hand och kanske inte i andra hand heller men självklart är psykologin ändå en viktig aspekt av det jag gör och det jag skriver om. För nu är det ju inte alla människor som älskar att åka ut ensamma i skogen och hamra på ett hus, eller bara sitta och drömma under ett träd. Och som dessutom tycker om det mest av allt i livet och verkligen behöver det. Gärna ofta och länge! Så nu har jag kommit fram till att det kan vara relevant att skriva lite om psykologi här, eller närmare bestämt om att vara introvert.

 

Att sätta namn på sina personlighetsdrag för att förstå dem bättre är väl en ganska stark trend just nu och visst finns det något lite sorgligt med det men jag tycker ändå att det är bra. För mig har det varit bra att få ord att beskriva mig själv och mitt beteende med. Och kanske är det inte bara jag utan många bland oss som drömmer om livet på landet som längtar extra starkt efter mer avskildhet och ro. Ja, som alltså drar åt det mer introverta hållet.

 

Torpet fungerar nog mer än något annat som en plats och ett sätt för mig att umgås med mig själv. Ett lite mer konstruktivt sätt än att dra ner persiennerna och stänga av telefonen eftersom jag faktiskt åstadkommer något samtidigt. Det är också ett sätt för mig att få utlopp för min inneboende kreativitet och skaparglädje, den som inte har något med omgivningens förväntningar att göra.

 

Jag är inte den mest extrema sorten av introverta för jag har ju även ett ganska stort socialt behov men likväl, om jag inte fick vara ensam ibland skulle livet vara rätt meningslöst tror jag. Jag är en person som generellt sett tycker att världen är för stor och att det oftast händer både för mycket saker och för snabbt. Jag gillar rutiner och är inte särskilt flexibel. Jag är nöjd i en ganska liten värld med relativt lite stimulans utifrån och jag gillar att vara med mig själv och att vända mig inåt. Det här är egenskaper som inte står så värst högt i kurs i dagens samhälle. Mitt vuxna liv har varit och är fortfarande en resa för att bejaka de här sidorna hos mig själv och att stå upp för dem. Jag är född sån och kommer säkerligen att förbli sån men i perioder i mitt liv har jag tänkt att det är nåt fel på mig och försökt att vara annorlunda vilket inte är speciellt lyckat. Milt uttryckt. Och det är därför som jag vill ta upp detta här på bloggen. För att jag tänker att jag antagligen inte är ensam om detta.

Vad vill jag nu då?
Jo jag vill nog uppmana både mig själv och andra att våga säga nej och sätta stopp ibland och att ta sig tid att sätta sig under korkeken när det behövs. Bejaka sin inåtvändhet och ge den tid. För det är inte så himla lätt att göra det när normen är att man ska vara så social och upptagen och aktiv jämt. Och det är svårt när man ofta måste gå mot strömmen. Men det är lätt värt det varje gång man vågar välja sig själv.